What the fuck?
En berättelse från det förflutna. Av och med Jussi Huvönen.
Efter att ha degat runt ett tag i Göteborg möter jag min vän Mattias Andersson, Dnegels feta och slöa redaktör, och hans perversa vänner. Han har naturligtvis inte tagit sig in till stan för att besöka muséer eller uppleva stadens puls utan för att njuta av den kulinariska expertisen på McDonalds. Jag följer med. Nere på Avenyn vägrar han resolut att lyssna på mina förslag om trevligare ställen än McDonalds. Med en knarkares stirriga blick så far han in på hamburgerrestaurangen med sitt anhang i släptåg. Håkan viskar i mitt öra att han blir sån när han blir sugen på hamburgare. Det är som knark, fast värre. Han är de bottenlösa drifternas man, påpekar Håkan vidare.
”Nu’ru, ska jag visa hur man äter hamburgare i Gôtet” gurglar Mattias fram med ett hest skratt. Han beställer en Big Mac & Co med stor Cola och stor pommes frites och en 9-pack Chicken McNuggets. En mager 16-årig flicka med intetsägande ansikte och nollstäld blick frågar vilken sås hanvill ha. ”Två curry” kommer hans rappa svar.
”En milkshake…” börjar jag försöktigt innan Mattias med ett bröl tvingar mig beställa samma meny som han. Jag gör det, det känns lugnast så.
Hur ska jag klara migur det här: Lucas; en lång och gänglig typ med orange mohikanfrilla, amerikansk militärjacka och en vattenpistol av rymdmodell nedstucken i byxlinningen, nära kuken. Håkan; en knarkare som snöat in på 70-tals porr i stencilerade amatörtidningar. Janne; en inavlad banjospelande norrlänning med bara gruppsex och hembränt på hjärnan.
Vi går upp till övervåningen och alla människor stirrar förskräckt på oss. Jag försöker göra mig liten bakom det övriga gänget, som om jag inte hade nåt med dem att göra. Högljutt klampar de fram till ett bord belamrat med skräp, som raskt skjutsas ner på golvet. En barnfamilj med ett par skrikande ungar reser sig och försvinner raskt nerför trappan. Obekymrad rycker Mattias på axlarna och hugger in på sin drypande köttbomb på brickan framför sig. Han öppnar Big Mac-asken, häller över pommes friten i locket som han saltar och pepprar med två påsar av varje. Han öppnar Chicken McNugget-asken för att dem ska svalna. Plastlocket till Cola-muggen åker av innan hans knubbiga fingrar håvar upp isen på brickan. ”Det går ju fan inte att dricka skiten med is, tänderna spricker” påpekar han högöjutt som om han måste förklara sig. Sedan lyfter han på Big Macens toppbröd, rycker bort saltgurkan som smakar skit, lyfter på det översta köttstycket och skvätter på en minimugg ketchup. ”Laddat och klart”! Med flottiga och saltkorniga fingrar matar han i sig pommes frites som han doppar i ketchup. Därefter skyfflar han i sig de curry-drypande nuggetterna. När de är slut skrapar han rent curryförpackningarna med pekfingret samtidigt som en gurglande rap letar sig upp ur hans strupe. Sist hugger han in på Big Macen, doppar den i saltet och pepparn som blivit över från pommes friten. Tungan far som en tentakel runt läpparna för att fånga in ketchup på rymmen. Efteråt dåsar han till med magen i vädret, klappar den ömt och konstaterar att livet är värt att leva en dag till. Själv har jag knappt kommit igång med nuggettarna. ”Vad sitter du och mesar för, gillar du inte kyckling?” frågar han högt samtidigt som han tittar fientligt ut över lokalen för att se om det finns några andra som inte uppskattar Ronalds kulinariska utbud. ”Näe…” börjar jag. ”Idiot, du kunde väl för fan sagt att du inte gillar kyckling så hade du sluppit!” raljerar han vidare. Hans kompisar sitter och fnissar i mjugg men verkar egentligen varken veta ut eller in. De är rädda för honom. Efter en kort stunds tystnad när vi andra sitter och trycker i oss amerikas bidrags till världsköket yfter Mattias på fläsket och ger ifrån sig en prutt så det vibrerar i plastbänken. Det åtföljs av ett gnäggande skratt som jag alltför många gånger fått ta del av i telefonen. På torsdagar ringer han alltid under Arkiv X och orerar om sina lustar till Gillian Anderson. Jag tänker att det behövs fler som honom, folk som inte förnekar sig. Då skulle fanzinsverige må mycket bättre.
Slut
